Ibland måste man erkänna sig besegrad av sina känslor. Ibland är det bara att acceptera att man mår som man gör. Utan att skuldbelägga sig själv eller någon annan. Och det är inte direkt så att jag försöker hålla uppe en fasad, för det spelar ingen roll när alla ändå faktiskt förväntar sig att jag ska må dåligt ett tag nu. Vilket jag gör, men faktiskt inte av graviditeten så mycket som omständigheter runt omkring.
Depressioner är tuffa inte bara för den som går igenom det utan också för de närmaste. På sätt och vis är det nästan lättare att vara den som är deprimerad än den som står bredvid. Det säger jag i egenskap av att faktiskt ha varit på båda sidor ett flertal gånger. När jag själv är deprimerad ver jag vad jag ska göra för att må bättre och framför allt vet jag att det går över. När jag står på sidan om känner jag mig betydligt mer hjälplös. Och just nu skulle jag verkligen behöva att mitt allra närmaste stöd fanns här. Det är rent själviskt men det är svårt att kontrollera den typen av känslor just nu, vilket inte heller är konstigt eller något jag önskar att jag inte tänkte.
Det ÄR svårt att känna sig ensam mitt i en flytt, gravid, stöttande, städande, heltidsarbetande och ensam försörjare. Så jag gråter just nu, innan jag ska ut på en promenad trots att jag fortfarande är förkyld och hostar så jag ramlade nerför trappan. Jag kan erkänna att jag dessutom grät lite för ekorren jag körde över på väg till jobbet imorse.
Livet är inte skit, det är bara tuffare än vanligt just nu. Jag skulle inte ha sagt det där om att jag önskar mer stabilitet det här året.
Hej då.