I all ärlighet om graviditet

Det jag inte sagt och det ingen sagt till mig (för det kanske inte är generellt utan väldigt subjektivt) är hur ens självförtroende kan påverkas av en graviditet. Mitt är just nu i botten. Det känns som att det enda jag är är gravid; inte Jessie, knappt människa, jag är bara gravid. Och det är vad folk ser och pratar med en om. Jag kan lyckas att inte tänka på det ett tag, sen blir man påmind. Jag har förståelse för att folk undrar saker och vill prata om det, det är lätt att prata om det för det ligger ju väldigt nära till hands. Men det gör också att det känns som att det är det enda som är intressant med mig för tillfället, och om jag inte själv pratar om det så finns det inget annat som är värt att prata om och intressant att lyssna på. Detta i sin tur gör att jag inte orkar prata med folk för jag tror att jag som person inte är intressant längre.
Missförstå mig rätt, det är underbart att veta att jag bär på ett liv och att vi snart ska bli föräldrar! Jag längtar helt otroligt mycket efter det här barnet, men jag vill få tillbaka mig själv nu efter att ha känt mig som ett kärl till en bebis i 9 månader.
Förutom detta om samtalsämnen så påverkar det rent fysiska mitt självförtroende i väldigt stor grad också. Ingenting fungerar som det ska/som jag är van vid längre. Jag är klumpig, stor, svag, trött, rastlös har tappat en del av mina sinnesfunktioner. Har upptäckt till exempel att jag faktiskt inte kan köra bil längre för jag kan inte koncentrera mig tillräckligt och jag har tappat lite av min avståndsbedömning. Det har inte hänt något allvarligt men det är så jävla onödiga grejer som verkligen inte borde hända... Det i sin tur sänker ju självförtroendet ännu mer och jag tänkte att jag inte kan låta bli att köra för då lär det ju bli ännu värre, men nu har jag tänkt om igen för det är inte värt det. Jag kan köra igen när jag känner mig som mitt rätta jag igen. Det är definitivt det jobbigaste just nu eftersom jag i och med det också känner mig instängd. Det kan såklart ha med sömnen att göra också, men jag är allmänt trött hela tiden, även efter en bra natt.
Jag är bara väldigt less på mig själv för tillfället... Less på att inte fungera, att inte känna mig som mig själv, less på hormonerna och humöret. Det är som senast jag upplevde riktigt svår pms och inte kunde kontrollera den (och det var kanske 3 år sedan nu), det var senast jag kände mig riktigt värdelös. Och precis det upplever jag nu. Väldigt uppmuntrande såhär dagarna innan jag ska föda barn. Det kommer kanske hålla i sig ett tag efter förlossningen också, men förhoppningsvis vänder det när de värsta hormonerna lägger sig. Det är helt enkelt känslan av att veta att man kan, vill och är så mycket mer men det finns inte i en av någon anledning. För jag vet att jag är bättre, fysiskt och psykiskt, än jag är just nu. Det är otroligt dubbla känslor för samtidigt vet jag (nu) att en graviditet inte är lätt att handskas med och det är ok, samtidigt som det verkligen inte är det. Jag slutar nog här, för jag kommer bara gå runt i cirklar annars. Det är i alla fall såhär de senaste veckorna har varit.