Ibland, som idag till exempel, tänker jag på folk som varit beroende av mig för att må bra och som jag varit beroende av att hjälpa, men som egentligen inte ville ha min hjälp. För de ville egentligen inte må bra; sorg, frustration och självdestruktivitet var det enda konstanta som gjorde dem till dem. Tanken ploppar upp att jag kanske är precis som de. Sen kommer jag på hur jävla bra jag kan må och hur glad jag kan bli av ingenting eller välsigt simpla saker. Jag är bara väldigt lättinfluerad. I alla fall så slutar det i princip alltid med att jag tänker "fuck it, de hade sin chans, jag har klarat mig så jävla mycket bättre utan dem". Idag var som sagt en sån dag. När tankegången var avklarad mådde jag väldigt bra :) Kallas det skadeglädje eller bara sunt förnuft?