Har tyckt att det var piece of cake att vara gravid de senaste veckorna. När jag hade semester. Och kunde vila och sova när jag blev trött. När jag fick lyssna på kroppen. När jag inte behövde gå upp 5:30 och åka kommunalt 1h till jobbet.
Nu efter 3 dagars jobb (med 12 dagar kvar till nästa semestervända), not so much. Det är tungt och slitsamt och jag är TRÖTT. Så. Jävla. Trött. Och när rulltrapporna inte funkar och hissarna luktar 5år av lagrat kiss vill jag bara döda någon! På riktigt, för trappor är min värsta fiende just nu, morgon som kväll.
På jobbet går det bättre, då får jag sitta ner och just nu (i 1,5arbetsvecka till) får jag jobba lite på mina egna villkor så länge jag är i barngrupp och gör mina timmar. Nej, vägen till och från är värst och jag är snål med bensinen nu när jag ändå köpte ett nytt busskort! Dumsnål, faktiskt. Tar bilen de riktigt tidiga mornarna bara.
Tim mår i alla fall bättre! <3 <3 Jag har märkt det ett tag och han sa det själv imorse. Det är en otrolig lättnad och glädje. Det har ju överskuggat hela graviditeten. Och det är väl också en anledning till att jag kunnat känna efter mer hur jag mår de senaste veckorna. Vi har också tillsammans lyckats betala av de dyraste avbetalningarna! Det var mitt mål att bli så nära skuldfria som möjligt innan bebisen kommer. Bara bilen och lånet till mamma och pappa kvar. Jag vågar börja hoppas på att det kommer lösa sig till det bästa (peppar peppar). Och som en kollega sa idag: det kommer alltid komma bättre tider om man håller ut.
Jag fyller 26 på söndag! 4 år kvar till 30årskrisen, woop woop!
