Jag vet inte vad det är som känns som jobbigt. Det är ju inte precis så att jag kan säga att jag sliter i det här och är 23 resten av livet? Jag trodde nog aldrig på allvar att jag skulle tycka det var jobbigt att bli 24. 30 kunde jag ju räkna med men 24... Men det kanske inte är så mycket åldern som alla förändringar och alla nya krav och förväntningar (från och på mig) som kommer med det här året. Svårt att sätta fingret på det. Men som sagt, jag kan ju inte göra något åt det så det är bara att acceptera!
Nu ska jag trots detta fira med födelsedagslunch hos mormor med syster, svåger och såklart min finaste, underbaraste lilla guldklimp <3. Jag får ju i alla fall kolla på honom även om det inte blir så mycket gos pga förkylningen.