Juletid

För att vara ärlig är det här mest ett erkännande för mig själv. Jag har en enorm hatkärlek för julen. I flera års tid har jag blivit deprimerad när julen närmar sig och det släpper runt nyår eller strax efter. Jag har en massa teorier men jag tror att det mest är kopplat till tillhörighet. Jag har haft otroligt svårt att känna engagemang inför julen (tror jag var nånstans i tonåren senast jag verkligen såg fram emot det) och det gör att jag inte känner att jag hör ihop med alla andra julfirare (läs: familj). Jag har absolut ingenting att må dåligt över under just julen egentligen, det är bara det där att jag egentligen bara väntar på att det ska vara över, och det känns så sorgligt. Samtidigt vet jag inte vad som ska vara så speciellt heller. Vi gör egentligen samma saker året runt; träffar familjen, äter middag/lunch, fikar och ger varandra presenter då och då. Inte ens julgranen lockar fram någon glädje hos mig längre. Jag försöker, framför allt i år försökte jag. Det enda det ledde till vara felriktad irritation för att jag inte lyckades. Och tårar för att något som jag vet att Tim älskar och bryr sig väldigt mycket om nu troligtvis blev förstört för att jag inte kan engagera mig och istället får det att låta som att jag är missnöjd med granen när jag egentligen bara är missnöjd med mig själv.

Och allt det här får mig ju att känna mig misslyckad och som en grinch, vilket gör mig ännu ledsnare och situationen ännu sämre. Och se där, början på en riktigt symmetrisk ond spiral...
 
Det är nog tillräckligt med ärlighet om mina julkänslor för den 3e advent. 
Godnatt.
 
Eftertanke: Med detta menar jag inte att det inte är fint och mysigt med julbelysning och pynt och sådär. Det är det och det kan t o m vara kul att julpynta. MEN de känslorna hamnar i skymundan för depressionen. Som alltid med en depression. Det är både och; det är mysigt men väldigt jobbigt. Kan det få vara det? Jag har svårt att acceptera det, men det kanske handlar om att jag blir fullproppad av propaganda som säger att julen ska vara magisk, och jag har tappat den känslan på vägen. Det behöver ju inte betyda att jag har misslyckats som människa. Och det kan ju hända något så att det vänder igen, säger en lite mer utvilad hjärna.