Deep talk
Jag pratade med en kompis för ett tag sen om det där med att gå vidare. Hon sa att när man kan lyssna på och sjunga med i sin "sorg-låt" utan att börja gråta så har man kommit över det värsta. Jag vet att jag har ganska lång "inkubationstid" innan jag börjar bearbeta jobbiga saker. Det tog 5 månader innan jag började bearbeta att morfar var borta på riktigt. Nu, ca 2 månader efter att D försvann kan jag i alla fall nästan lyssna på alla mina såna låtar. Sjunga med går inte, men jag kan lyssna på dem. Det tar sin lilla tid det här... Jag kan inte riktigt jämföra olika sorgperioder heller med varandra för anledningarna till dem och känslorna innan själva döden har varit så otroligt olika. Med kaninerna har det varit så olika... Torkel hade jag fruktansvärt dåligt samvete över för jag hade kunnat skydda honom bättre. Typ satt nät i botten av inhägnaden, inte haft dem ute utan övervakning etc. Morfar hade jag inte dåligt samvete alls. Universum sög som gav honom Parkinson men vad kunde jag göra? [insåg precis att jag egentligen inte alls känner för att skriva allt det här av diverse anledningar men det känns dummare att ta bort allt nu så jag ska fatta mig kort] Jag träffade honom så ofta jag kunde i alla fall. Pappas farbror och morfars svägerska kändes allra mest jobbigt för resten av familjens skull. Det svåra med Diezel (ENORM skillnad på djur och människor btw...) är att jag inte får rätsida på vad jag känner. Eller snarare: jag känner SÅ MYCKET olika känslor och alla är ju på riktigt, jag kan inte säga att jag "egentligen" känner si eller så för är det något jag lärt mig om/av mig själv så är det att alla känslor, egna och andras, bör tas på allvar i alla situationer...
Anyhow. Vi pratade om att jag hade tänkt tatuera in hans tassavtryck men att jag inte kände mig redo för det eftersom det mesta runt omkring fortfarande gör emotionellt ont. Igår, tror jag det var, så kände jag att jag trots allt vill göra det. Jag har letat igenom alla mina pappersgömmor och hittar inte det enda pappret med tasstryck som vi gjorde... Jag tror att jag slängde det för att det inte blev mer än halvbra och jag tänkte att jag skulle ta med mig honom till tatueraren istället så skulle de göra ett bättre. Det var ju då innan jag visste att han inte skulle finnas kvar länge till. Så min stora fråga är; vad faan gör jag nu? Jag vill ha det, jag behöver det men det är omöjligt att få det. Jag vill inte ha hans namn och/eller födelsedatum heller, bara avtrycket. Jag får antingen avstå helt eller hitta ett annat rottisavtryck som då skulle kännas väldigt falskt istället. Är det något jag inte gör så är det ju impulstatueringar. Jag får ta lite tid och fundera allvarligt över det här.
Patty smyth - Sometimes love just ain't enough
Alter Bridge - In loving memory
Imogen Heap - Speeding Cars
Anyhow. Vi pratade om att jag hade tänkt tatuera in hans tassavtryck men att jag inte kände mig redo för det eftersom det mesta runt omkring fortfarande gör emotionellt ont. Igår, tror jag det var, så kände jag att jag trots allt vill göra det. Jag har letat igenom alla mina pappersgömmor och hittar inte det enda pappret med tasstryck som vi gjorde... Jag tror att jag slängde det för att det inte blev mer än halvbra och jag tänkte att jag skulle ta med mig honom till tatueraren istället så skulle de göra ett bättre. Det var ju då innan jag visste att han inte skulle finnas kvar länge till. Så min stora fråga är; vad faan gör jag nu? Jag vill ha det, jag behöver det men det är omöjligt att få det. Jag vill inte ha hans namn och/eller födelsedatum heller, bara avtrycket. Jag får antingen avstå helt eller hitta ett annat rottisavtryck som då skulle kännas väldigt falskt istället. Är det något jag inte gör så är det ju impulstatueringar. Jag får ta lite tid och fundera allvarligt över det här.
Patty smyth - Sometimes love just ain't enough
Alter Bridge - In loving memory
Imogen Heap - Speeding Cars