KBT
Idag täntke jag en kritisk tanke om KBT för första gången nånsin. Just det jag började kritisera är en av de taktiker som har hjälpt mig att inte stressa upp mig i onödan och hantera ångesten och paniken när den kommer, så jag vet inte varför jag plötsligt inte litade på det längre...
Ett av "budorden" jag fått lära mig i ångesthantering är att alltid bara acceptera känslorna när de kommer. Inte ifrågasätta dem eller börja grubbla över deras ursprung. Bara acceptera dem. Så vad jag tänkte för några timmar sen var att det egentligen är motsägelsefullt eftersom jag egentligen bara motarbetar mig själv. Genom att acceptera dem gör jag det väl bara lätt för mig? Ok, grubbla är inte en bra taktik för att komma underfund med varför man mår och känner som man gör, men en djupare fundering kanske är på sin plats? Om jag plötsligt känner mig deppig, nedvärderad och allmänt fel så finns det oftast en trigger bakom. Det är dessutom också från KBTn, man måste känna till sina triggers och inte vara rädd för dem. Såååå samtidigt som tankegångarna hänger ihop känns det ändå som att de går emot varandra.
Vad jag borde tänka är att >acceptera känsla ≠ förtrycka orsak/trigger<. Så enkelt som det var att skriva den meningen var det ju inte att komma fram till den!