... och att jag har så jäkla svårt att prata om den och erkänna för andra att jag faktiskt inte mår bra. Det blir så fel. Människor i min närhet tror att jag är arrogant och inte bryr mig, vilket är så långt ifrån sanningen man kan komma. Den enkla beskrivingen av nuvarande tillstånd är att jag har svårt att samla energi till att göra något alls och ju mer jag tvingar mig till (nödvändigt som jobb och skola) desto tröttare blir jag eftersom jag dessutom sover väldigt dåligt och har mardrömmar näst intill varje natt. Det brukar gå bra så länge jag är hemma, men ofelbart så börjar hjärtat rusa och svetten rinna 30 min innan jag MÅSTE gå ut genom dörren... Pga det har jag dessutom svårt att passa tider eftersom jag måste försöka lugna ner mig innan jag går, och därför missar bussar, tåg, etc... Så är det, och jag kan inte göra mer än att försöka hålla mig lugn, göra sånt jag mår bra av och veta att det faktiskt går över, förr eller senare.