Just nu, i skrivande stund, är jag så trött att jag vinglar fram. Det är lika pinsamt som att vara full med total insikt om att man inte kan gå. Samma sekund som jag stängde dörren bakom mig till familjen slappnade jag av. Misstag. Borde inte ha slappnat av förrän jag satte mig på tbanan hem (som kommer om 6 min). Ögonen tåras av ljuset på perrongen! Sömnbrist och förkylning. Awesome kombo! Men, det är kul att jobba, så jag tänker inte sakta ned, inte just nu i alla fall :) Ska bara försöka sova lite mer och därmed hoppas på att hostan försvinner snart...