I think it's time to just move on
Så... Det är återigen den där veckan i månaden. Humörsvängningar från helvetet de första dagarna (faktiskt lite lugnare idag, känns det som) och tankarna går per automatik tillbaka till alla misstag jag någonsin lyckats göra. MEN för en gångs skull kunde jag konstatera att det inte är jag längre. Jag har säkert konstaterat det här förut, men det tål att göras om ibland, för att stärka den känslan; Man definieras inte av sina handlingar i det förflutna, man definieras av vad man gör IDAG. Jag var en hyffsat korkad tonåring. Inte som i ointelligent för det tror jag inte jag var, jag bara gjorde en del dumma val, fattade dumma beslut, som faktiskt gång på gång hade en osäker utgång för om jag skulle komma hem hel i kropp och själ eller inte. Jag ryser nästan lite när jag tänker på det.
Samtidigt har det lärt mig något; Det är inte kul att med fullaste medvetenhet försätta sig i situationer där man känner sig ensam och utsatt. Det får mig att tänka till en extra gång på vad jag gör eller är på väg att göra. Självklart finns det tillfällen där det även känns begränsande, men sällan så pass mycket att det känns orättvist. Ett exempel: Jag åkte in till en födelsedagsmiddag för en kompis inne på östermalm förra helgen. Jag visste att vi antagligen skulle gå ut någonstans efteråt och att jag med största säkerhet skulle åka hem ensam mitt i natten. Jag hade gärna haft en klänning som jag tycker är skitsnygg på mig och höga klackar, men det kändes säkrare att ta på sig jeans och en blus som visserligen också är snygg. Oavsett hur mycket jag ville ha klänningen på mig så vill jag inte utsätta mig för något. Det känns fel att behöva oroa sig för att bli våldtagen bara för att jag åker hem ensam mitt i natten (utan att ens vara särskilt påverkad) i klänning, men är det värt att utmana det? Nej. Det finns andra tillfällen när jag kan ha den klänningen. Tillfällen då jag inte behöver åka hem ensam, när jag har sällskap och känner mig säkrare. Vid vissa tillfällen känns det i slutändan betydligt bättre att ta det säkra före det osäkra.
Nu ska jag försöka skriva klart första delen av metodkapitlet, transkribera de sista barnintervjuerna och sedan ta hel och åka på kryssning :)
Lifehouse - Come back down
Samtidigt har det lärt mig något; Det är inte kul att med fullaste medvetenhet försätta sig i situationer där man känner sig ensam och utsatt. Det får mig att tänka till en extra gång på vad jag gör eller är på väg att göra. Självklart finns det tillfällen där det även känns begränsande, men sällan så pass mycket att det känns orättvist. Ett exempel: Jag åkte in till en födelsedagsmiddag för en kompis inne på östermalm förra helgen. Jag visste att vi antagligen skulle gå ut någonstans efteråt och att jag med största säkerhet skulle åka hem ensam mitt i natten. Jag hade gärna haft en klänning som jag tycker är skitsnygg på mig och höga klackar, men det kändes säkrare att ta på sig jeans och en blus som visserligen också är snygg. Oavsett hur mycket jag ville ha klänningen på mig så vill jag inte utsätta mig för något. Det känns fel att behöva oroa sig för att bli våldtagen bara för att jag åker hem ensam mitt i natten (utan att ens vara särskilt påverkad) i klänning, men är det värt att utmana det? Nej. Det finns andra tillfällen när jag kan ha den klänningen. Tillfällen då jag inte behöver åka hem ensam, när jag har sällskap och känner mig säkrare. Vid vissa tillfällen känns det i slutändan betydligt bättre att ta det säkra före det osäkra.
Nu ska jag försöka skriva klart första delen av metodkapitlet, transkribera de sista barnintervjuerna och sedan ta hel och åka på kryssning :)
Lifehouse - Come back down