Precis så är det. Och om jag ändå försöker har kroppen ut sin hämnd och ger upp. Det är inge kul längre, men det kan, och är förhoppningsvis, så enkelt som att jag vet att det snart är slut och då är det lite mer ok att inte orka. Jag är bara lite rädd att det kommer skapa en ond cirkel; jag vill men jag orkar inte så jag gör det inte så jag mår dåligt över att jag inte orkar och gör därför ännu mindre. Jag hoppas verkligen, och tror faktiskt också att det ändå kommer kännas värt det i höst sen. Hur nervös jag än börjar bli redan nu så kommer jag ändå ha klarat av 3,5 år, felfritt, på universitetet och ha en förskollärarexamen. Och det är inte lite, det är JÄTTESTORT.